Tankar om månflickan
Gruset knastrade under mina skor. Det svarta gitarrfodralet dunsade mot min rygg för varje steg jag tog, när jag med böjd rygg småsprang ner mot busshållplatsen.
Jag hann såklart. Saker som att komma för sent eller missa bussar händer inte mej. Kanske för att jag sällan har en bra anledning att vara någon annan stans.
Den fete busschauffören log en aning mot mej, som att han var medveten om min lycka - jag hittade två lediga platser bredvid varandra. Inte för att jag egentligen behövde platsen, utan för att jag verkligen hatar att sitta bredvid någon jag inte känner.
Lättad slog jag mig ner på platsen närmast fönstret, slog på min mp3, och lutade mej tillbaka. Såg hur världen svischade förbi genom den smutsiga glasrutan, medan vackra toner gick rakt in i mitt hjärta.
Egentligen har jag alltid tyckt att det är rätt avslappnande att åka buss, bil och tåg, bara man slipper sitta bredvid någon man inte känner.
Några få hållplatser från där jag ska av klev en massa folk på. Bland dem en väldigt söt tjej klädd i trasiga jeans och ett klarlila linne. Hon hade halvlångt nötbrunt hår, och lång lugg som hängde ner för hennes ena öga. Men trots luggen såg det inte ut som att hon försöker gömma sej bakom den, hon såg pigg och levande ut.
Jag kunde inte låta bli att lägga märke till henne, för det var något med hennes blick. Den fick mej att tänka på eld. Den eld jag själv ofta känner att jag saknar.
Jag skulle gärna brunnit upp i hennes eld där på fläcken, om hon bara hade låtit mej. Jag var som i trance.
När hon klev upp för stegen till bussen bakre halva, då vände jag ner blicken. Jag ville inte att hon ska märka att jag stirrat.
Och plötsligt satt hon där bredvid mej, utan att först ha frågat om hon kunde sätta sej. Jag sneglade på henne, och mitt hjärta slog snabbt. Tydligen dröjde min blick ett ögonblick för länge vid hennes fylliga läppar, för hon vände sej mot mej och log ett snett leende.
Jag lade märke till att hon antagligen inte var mycket äldre än mej, men trots det, och att vår ort inte var så överdrivet stor, kände jag inte igen henne.
Hennes läppar rörde sej i ett mönster som jag kände igen som en hälsning, och jag skakade snabbt ur min ena öronsnäcka innan jag svarade. Ett lågt ”Hej.” Ett snabbt leende, sen vände jag ner blicken.
Jag önskade att jag kunde vara lika avslappnad som hon, för av hennes beteende att tyda skulle det vara världens naturligaste sak att hälsa på någon man inte kände, som man bara råkat hamna bredvid på bussen.
”Du går inte på Berg, va?” Hon kisade en aning mot mej, när hon frågade. Tydligen hade hon också lagt märke till att vi var i samma ålder.
”Nej..” mumlade jag. Bonuspoäng till mej för smartaste replik. Både nytänkande och fyndigt. Jag förbannade min blyghet och feghet, förbannade den Gud som inte gett mej samma eld som hon fått.
”Tänkte väl det, för jag tror inte att jag sett dej tidigare. I och för sej har jag inte bott här mer än ett halvår. Jag stod inte ut att bo kvar hos min morsa efter att mina päron skiljt sej.” Tillade hon innan jag ens hunnit öppna munnen.
”Jaha, vad jobbigt.”
Hon hörde inte vad jag sa, så jag var tvungen att upprepa min kommentar medan rodnaden steg i mitt ansikte.
”Jo, först så. Men nu känns det rätt bra. Det är kul att vara ny, att lära känna folk. Som du.”
Det var som att hon gav mej en flamma av sin eld när hon sa det. Jag hade en betydelse. Hon såg ner mot mitt gitarrfodral.
”Så du spelar gitarr. Vad kul!” Hon lät som att hon menade det.
”Jo, jag har hållit på i snart tre år..”
”Då lär du ju vara duktig! Själv har jag spalt lite bas, men jag är nog tondöv. Kan du inte spela nåt för mej?”
Innan jag hann svara kom hon visst på:
”Nej, fan, här ska jag av! Ses!”
Och precis innan hon skuttade ner på trottoaren, blinkade hon med ena ögat och log sitt sneda leende mot mej.
Det var först då jag märkte att jag hade åkt för långt.
Men såklart hann jag till min gitarrlektion, jag tar alltid till mycket mer tid än jag behöver.
Såklart märkte, och kommenterade, min gitarrlärare att något hade hänt.
”Vad heter han?” Frågade han flinandes.
Och även om jag hade haft lust att svara, berätta att det inte var en kille utan en tjej och ta smällen av en konstig blick för att jag var en sån där, så hade jag ändå inte kunnat svara. Hon sa aldrig vad hon hette.
Hela natten låg jag och tänkte på henne. Jag var fascinerad över att människor som hon fanns, öppna, glada och dessutom mot mej.
Såhär skrev jag i min dagbok:
Så annorlunda från hela världens förväntningar.
Jag undrar vad hon tänkte och trodde . Varför? Varför jag?
Bara en slump, eller ödet? Finns sånt?
Kommer det att hända igen?
Jag har blivit plågsamt medveten om att min lillebror läser min dagbok ibland, och det gärna i sällskap av sina äckliga kompisar, så mer än så vågar jag inte skriva. Jag kan inte ens föreställa mej vad som skulle hända om han fick veta att hans storasyster var kär, och det dessutom i en tjej.
Jag trodde att jag varit kär tidigare, men nu insåg jag att det bara var barnsliga tankar. I hela mellanstadiet hade jag fått höra att jag var kär i Jocke i parallell-klassen, efter att jag sagt att han väll var rätt söt. Hur mycket jag än protesterade så var det så, en obeveklig sanning.
Men jag skulle aldrig någonsin ha velat ha ett förhållande med honom, drömde aldrig om att få komma nära.
Trots grov brist på sömn gick jag till skolan dagen därpå. Den var lika tråkig och meningslös som vanligt.
Om man inte hör till ”innefolket”, då skulle man lika gärna kunna hänga sej innan någon skulle märka någon skillnad.
Om man inte hörs och inte syns, då kan man inte heller förvänta sej att någon ska lägga märke till en.
När folk beskriver mej, använder dom alltid ordet ”snäll”. Den enda anledningen till det är att dom inte kan läsa mina tankar. De vet inte ett dugg om det hat mot hela världen jag odlar inom mej. Om man inte uttrycker sina känslor, förminskar man då känslorna?
Är det snällt av mej att bara hålla inne allt? Fegt, det är vad det är. Jag är en jävla fegis, förstås.
Jag tror inte att kall tystnad är bättre än högljutt hat. Om det är något jag inte är i mina tankar, så är det snäll. Och jag hatar mej själv för det.
Flickan på bussen, hon verkade vara tvärtom. Öppen och glad är de två första ord jag skulle använda för att beskriva henne. Kanske aningen dum… nej, konstig. Jag tänker ofta om glada personer att de måste vara lite korkade som inte ser allt negativt. Hur kan man vara glad när det finns så mycket ondska? Man måste vara blind. Jag vill inte vara blind, jag ser ner på de blinda.
Men konstig var hon allt. Man börjar bara inte snacka med vem som helst på bussen sådär.
Jag tror att man borde säga att hon var spontan. Spontan som en hund som viftade på svansen, men jag tror inte att hon heller skulle dra sej för att hugga, om hon fick anledning. Det gör henne till en ärlig person.
En sak vet jag i alla fall om henne- hon går på Östra Berg-skolan. Inte för att jag vet vad jag ska göra med den informationen, då det är en egenskap som hon delar med 400 andra.
Säkert är i alla fall att hon måste vara mellan 13 och 19 år, då Berg är ett högstadium och gymnasium. Och att jag aldrig har sett någon annan med samma eld i blicken.
Hela dagen tänkte jag, funderade på vem hon är, försökte tolka varje detalj i vårt möte. Den detalj som jag tänkte mest på, det är den där blinkningen hon gav mej innan hon gick av bussen. En blinkning kan betyda 1000 saker, hur ska jag kunna veta vad hon tänkte?
Under hela engelsk-lektionen spelades filmen i mitt huvud igen, de fylliga läpparna som drogs till ett leende, ett av ögonen som snabbt slöts…
De följande tre veckorna fanns bara en sak i mitt huvud, hon, och hur jag skulle kunna träffa henne igen. Jag kunde ju knappast bara gå in på hennes skola.
Men, som med det mesta, så skulle ödet komma att lösa det åt mej.
Jag åkte och spelade gitarr som vanligt på onsdagen, och efterlektionens slut stod hon bara där utanför och väntade. Hon log mot mej, och mitt hjärta slog dubbla slag. Jag försökte att inte visa mina känslor, men mina rodnande kinder förrådde mej.
Så var det som att en skugga for över henne, och hon sa lågt;
”Jag behöver nån stans att vara. Min farsa har stuckit.”
”Ehh, ja.. du kanske kan bo hos mej..” mumlade jag tyst.
”Det var det jag tänkte! Tror du att din morsa skulle bry sej om jag sov hos dej inatt?”
Jag hade kunnat lova henne vad som helst.
Självklart skulle min morsa bry sej, hon skulle bli överlycklig över att jag äntligen tog hem en kompis.
Hon skulle fixa lyxmat och efterrätt, och antagligen försöka snacka med henne hela natten.
”Det går nog bra.” sa jag bara.
Jag kunde ju knappast säga vad jag tänkte, att det var något speciellt. Om man sov över hos någon var det ett tecken på att man stod varandra nära.
Under bussfärden märkte jag av hennes otroliga förmåga att hålla igång ett samtal. Jag är inte social, jag har i vanliga fall jättesvårt att snacka med folk någon längre stund, men med henne var det lätt. Vi snackade om allt och inget, skämtade och flummade.
Min morsa fick, som jag förutsett, en ovanlig glimt i ögat när vi kom hem till mej.
Jag började förklara, men hon tog över. Det var först när hon presenterade sej för morsan som jag fick veta vad hon hette.
”Jag heter Alexandra, men hatar det, så kalla mej Alex.” Och hon log sitt sneda leende, och fick ett varmt leende tillbaka.
Att få veta vad hon hette kändes i alla fall som ett steg, tyckte jag.
Såklart blev min morsa charmad av henne, Alex. Precis som jag föll hon som en kägla för hennes totalt öppna sätt.
Kunde inte låta bli att lite ironiskt tänka att min morsa säkert önskade att jag var mer så, egentligen. Vem vill ha en tönt till dotter?
När klockan nästan var åtta hade jag lyckats få tyst på min morsa, och fått med Alex upp till mitt rum. Hon såg sej vilset omkring i ett ögonblick innan hon utbrast:
”Vad fint du har det! Jag lyckas aldrig hålla ordning på mitt rum. Eller på nåt annat, för den delen.”
”Det är nog helt enkelt så att jag inte gör så mycket annat än att sitta vid min dator och spela gitarr när jag är hemma.”
Min röst hade vuxit under eftermiddagen och kvällen.
Konstigt egentligen, att inte kunna en sån sak som att använda sin egen röst som man vill. Den är ju det viktigaste om man ska försöka kommunicera med andra. Jag borde verkligen försöka lära mej det.
Vi kom fram till att vi skulle sova skavfötters, eftersom en till säng inte skulle få plats i mitt rum, och min tvåsitssoffa var för kort för oss båda två.
När vi låg där i min säng kom en tanke över mej: jag kanske hade tagit fel när jag trodde att jag var kär. Det kanske var glädje över att känna gemenskap. Jag vilade min blick på hennes läppar, men kände ingen lust att kyssa dom. Min blick for vidare över hennes kind, och ner över hennes kropp, men ingen riktig attraktion fanns. Däremot njöt jag av att känna hennes kroppsvärme.
Mina känslor var motstridiga, och jag förstod ingenting av vad jag själv kände.
När det var helt mörkt ute, och månen utanför mitt fönster började stiga över trädtopparna for Alex plötsligt upp med orden:
”Jag måste ut! Vi tar en promenad.”
Lydigt följde jag efter henne när hon sprang ner för trappan, jag kunde ha följt henne vart som helst.
Månskenspromenad. Jag smakade på ordet, och kom fram till att det väl beskrev den drömska känslan jag hade när vi gick genom parken, och vinden lekte i våra hår. Parken var helt öde, konstigt nog. Fullmånen var den enda som såg oss, när den lät sitt silverljus strila ner genom trädkronorna i allén.
När vi huttrande smet in genom vår dörr såg jag att hennes eld brann kraftigare än förut. Den brann med klarare låga än någonsin efter vår promenad.
Jag lånade henne min tandborste innan vi gick och la oss. Jag erbjöd henne att låna ett nattlinne, men hon tackade nej, sa att hon hellre sov i linne och trosor.
Vi kröp ner i min smala säng, och jag släckte ljuset.
Ett tag försökte vi båda lägga oss så bekvämt som möjligt, och när jag nästan hade somnat, kände jag att hon vände sej så att hon låg med huvudet åt samma håll som jag. Jag öppnade långsamt ena ögat och värmde mej på hennes eld.
Hon la armarna om mej och drog mej till sej. Jag kände hela hennes kropp mot min, hennes andedräkt i min nacke. Försiktigt började hon smeka mitt hår, och jag blundade och rös i hela kroppen. Så kände jag hennes läppar mjukt mot mina, och kunde på bråkdelen av en sekund avfärda allt jag tänkt tidigare om att jag inte var kär, och inte attraherad. Visst var jag det, jag var galet kär. Inget annat fanns så länge vi kysste varandra.
Så var det över, och hon log mot mej. Inget tvivel om saken, det fanns kärlek i hennes blick.
Jag vet inte hur jag kunde somna ifrån henne, men när jag vaknade av att solen sken in, då var hon borta.
Inte en lapp, ingenting hade hon lämnat.
Jag ljög ihop någonting för morsan, men själv undrade jag fortfarande varför hon försvunnit.
Jag undrar fortfarande. Vem hon var, varifrån hon kom och vart hon tog vägen.
Jag försökte leta upp henne, men ingen på Berg visste vart hon tagit vägen, de flesta mindes inte ens vem hon var.
Men ibland, när jag speglar mej, kan jag se flamman som hon gav mej. Det är den bästa gåva jag någonsin fått, och jag ska vårda den ömt i resten av mitt liv.
Det här har jag klurat ihop eftersom vi fick i uppgift på svenskan att skriva en berättelse.
Ni får gärna komma med konstruktv kritik (:
Etiketter: berättelse
