Skolstart

Jag vet att det här är ett vimsigt och konstigt skrivet inlägg, men det beror väl på att jag är vimsig och konstig. Läs om ni vill.
Skolstart.
Ja, du hör ju själv hur det låter. Usch. Men faktum är att jag har saknat skolan, eller mera människorna i den, under hela sommarlovet.
Vissa har man ju såklart inte saknat, det finns personer som jag bara inte tål.
Som en tjej i min klass, låt oss kalla henne Sandra. Hon har haft det svårt, det kan jag förstå. Och hon är avundsjuk på mej, för att jag har pojkvän. Det kan jag också förstå, eftersom han är helt underbar. Därför ger hon sej på honom och är jävligt taskig mot honom. Det har jag jävligt svårt att stå ut med.
Först har hon straffat ut sej från vårt gäng, sen klagar hon på att vi glömmer bort henne. Vi går inte ihop, hon och jag, och det vet hon. Och hon kan inte stå ut med att någon väljer mej framför henne (vilket jag inte tycker är så underligt med tanke på hur hon beter sej). I alla fall så bråkar vi ibland, och när vi inte gör det går vi bara och irriterar oss på varann och samlar på oss ilska. Ungefär.
Jag har ”problem med mitt häftiga humör”. Grejen är att jag inte ser det som ett problem, jag tror att det är sunt att känna. Men jämfört med andra känner jag mej som ett nervvrak. Eller så är det dom som är hämmade stackare (min teori).

Tillbaka till skolämnet. Jag har sakat flera lärare, bland andra min mentor och idrottslärare Ove. Det är jävligt skickligt av honom, för jag hatar idrott. Praktiska ämnen hör inte till mina starka sidor, och idrott är värst. Egentligen.
Jag hatar att jobba i grupp, för då måste jag ta ansvar för något som påverkar även andra. Idrott är jag dessutom dålig på, och då är det inte sällsynt att man får elaka kommentarer. Och får man det inte så känner jag i alla fall att jag förstört för gruppen.
Nej, jag hatar utsattheten jag känner i idrott. Ändå försöker jag, och för det fick jag ett VG i idrott i våras. Som uppmuntran.
Och jag är så glad för det, Ove är så annorlunda mot hur idrottslärare brukar vara.
Sen har jag även saknat min SO-lärare Niklas, som inte ens var där idag. Usch, det känns helt sjukt, men jag har saknat de flesta av mina lärare.

Vad jag inte har saknat är stressen och pressen. Men jag kan inte klaga: det är jag som satt upp höga mål för mej själv.
Jag är ingen lugn person, jag är hyperpigg. Jag går nästan alltid och är nervös eller oroar mej för något, och sover dåligt. Jag ska skriva ett långt inlägg om varför jag tror att det är så senare..

De dagar nu på sommarlovet när jag ”tagit det lugnt”, har jag varit extremt rastlös, och längtat tillbaka till skolan, där det händer någonting i alla fall.

Det är fan läskigt: jag går i nian nu! Å ena sidan så känns det rätt ynkligt, men å andra sidan så innebär det ju att jag måste ta ansvar för mej själv och min framtid.
Och värre: när jag gått ut nian kommer jag inte att träffa min klass eller mentor. Fan vilken sorg det är för mej.
Inte heller kommer jag att träffa min pojkvän eller Malin varje dag, som jag gör nu. Usch, jag vill inte ens tänka på det. Jag tänker redan för mycket som det är.

Hittills har jag kommit fram till att biologin vi kommer att jobba med i höst verkar intressant, om än äcklig. Människokroppen, heter kapitlet, och det säger ju allt. Alla senor och muskler och annat som man kan ha fel i och få ont i. Men å andra sidan så handlar det om människor, även om jag är mera intresserad av den psykiska delen av folk. Och jag är ju människa, i alla fall nästan.
Matten verkar också kul, förutom det första kapitlet, som jag jobbat med och gnällt över idag. Det var en massa kvadrattal, triangeltal och sånt skit. De börjar så enkelt med tal som räknas ut i stil med 0,07 gånger 0,07. Skitsimpelt, herregud vilket slöseri med tid. Och det blir ju i och för sej inte mindre slöseri med tid för att jag ägnade halva lektionen åt att bara sucka och gnälla, men skitsamma. Det går ju inte att koncentrera sej på något så enkelt. Ge mej svårare tal, stimulera mej! Då jävlar ska ni få se på fokus!

Jag hoppas ju att vi inte kommer att få allt för mycket läxor, för då kommer jag få stressa jämt.
Grrrrr, varför ska man ha läxor över huvud taget? Jag har planer på hur man borde göra om skolan, skitbra planer faktiskt, och tycker att om alla politiker bara kunde lyssna på mej skulle allt gå jättefint.

Idag, innan min franskalektion, var det ett gäng kyrkligt folk på min skola. Det var präster, sånglärare, diakoner och andra som jag inte vet vad de var för några. Jag antar att de var där för att värva konfirmander, men vet inte säkert. I alla fall så kände jag de flesta, och de hälsade och såg glada ut. Kändes skitdumt att känna igen allihopa dom där, med tanke på att jag inte direkt är kyrklig av mej. Heh.
En annan sak (nu tänker jag dissa hära) som jag muttrat litegrann över är det här: Min körledare, Tomas, har haft hand om ungdomar som satt upp Grease för ett tag sen. I alla fall, nu försöker han värva dom till min kör, och till dom som var med i Grease hör mitt ex Tobbe. Och han tycker om att sjunga, den jäveln. Usch. Idag sa Tomas något om att Tobbe sagt han ville, men ansåg att han inte kunde sjunga. Visst. Säkert. Om det är något som avhåller honom så är det väl att det har med kyrkan att göra. Men om Robin går med i kören, och det lät det på Tomas som att han skulle, så har Tobbe säkert inga stora problem med att övervinna sin motvilja mot kyrkan. Till saken hör även att när vi var tillsammans vägrade han att komma på min körs konserter, eftersom de hölls i kyrkan. Mutter…
Det förtar ju hela glädjen om han skulle gå med ju! Att ignorera honom annars är inget problem, men just kören. Det är fan heligt.
Ja, jag är sur. Usch på honom.

Till något roligare: I övermorn ska jag iväg och dansa, och på söndag ska jag träffa personer som jag inte träffat på jättelänge, och en jag aldrig träffat förut. Jag är skitglad över det! Fan vad man saknar folk man inte träffar på ett tag…
Äh, det känns som att det här inlägget är väldigt underligt skrivet, jag ber om ursäkt för det, men jag ska ta och publicera det i alla fall.

/Vikki