Lite nonsens och bilder..

Jag är så nöjd med mej själv just nu. De här bilderna har jag tagit i Windowns Media Player från Arch Enemy's video Nemesis. Och, ja, jag är fett kär i Angela ^^
Och så har jag kommit fram till att jag måste lära mej att growla, faan vad kul att kunna!

Ähh, jag ville bara skryta med att jag tagit snygga bilder, återommer kanske med flera sen..

Gud skapade inte människan, människan skapade Gud för att stå ut med att allt är meningslöst..

Jag vet att jag inte bloggat på ett tag nu, men nu är jag tillbaka med ett inlägg som är typiskt Vikki, långt, osammanhängande och bitvis deppigt och gnälligt.
Jag minns inte när jag bloggade sist, och jag minns inte heller mycket av något annat än det som hänt idag och igår, så jag börjar med igår.
Morsan och farsan hade gemensamt bestämt att de ville fiska kräftor, och att vi alla tre skulle göra det med farsans kanot på hans fiskevatten. Jag kände ingen större optimism, men insåg att båda skulle bli sura på mej om jag visade det, och jag vill inte ha bråk. Jag antar att jag borde vara glad att de är så sams, trots att de är skiljda.
Morsan berättade att hon läst någonstans att alla barn som har skiljda föräldrar egentligen vill att de ska bli tillsammans igen. Det vill inte jag. Det skulle bara kännas grymt jobbigt, föreställer jag mej. Bara att vara med dem båda två en kväll och en dag var jobbigt. Tillbaka till kräftfiskandet:
Så efter att ha ätit kvällsmat plockade vi ihop våra grejer och gav oss iväg. Jag funderade länge på om jag skulle ta med min mp3 eller låta bli, men kom fram till att det skulle vara för jobbigt att vara utan den om den blev skadad.
Jag och farsan paddlade dit, och det gick lättare än jag trott. Farsan sa något om att det inte var fel att ta det lugnt när man är ovan, men jag hörde fel och undrade vem av oss det var som var med barn.. *flin* Morsan menade att var det någon av oss så var det väll jag. *morr*
Vi slängde i burarna och tog oss in till stranden, traskade runt där ett tag och hoppades att kräftorna skulle känna en oerhörd lust att kravla in i våra burar (vilket dom helt klart inte gjorde).
I alla fall, 11.30 var vi hemma, utan en enda kräfta, och jag frös som faan. Riktigt surt var det.
Så jag tog en värmande dusch och gick och la mej för att sova i närmare 14 timmar…
Vid två ”imorse” blev jag väckt at morsan, som tydligen tyckte att jag sovit tillräckligt.. Inte kul. Sen blev jag mer eller mindre ivägtvingad ut i köket för att äta frukost när dom åt lunch. Efter att jag avböjt att äta omelett plockade farsan fram en massa frukost till mej, och jag åt mer än dubbelt så mycket som jag brukar. Inte för att jag var hungrig, det är jag aldrig direkt efter att jag stigit upp, och sällan även för övrigt, utan för att jag kände mej tvungen. Jag brukar alltid äta frukost ensam i vanliga fall, och då ser ingen att jag inte har någon aptit. Skulle jag äta frukost med morsan varenda morgon skulle jag bara få höra att jag borde äta mer, och det orkar jag inte.
Sen, efter att ha ätit all denna frukost, tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till ett ställe dit vi åkt, vi tre, sen jag var liten. Det är ett vindskydd med eldstad och sånt vid en sjö. Grymt fint är det, framför allt på kvällen.
Så dit åkte vi, och snart efter att vi kommit dit blev situationen för mycket för mej. Jag hade redan kvällen innan tänkt att jag nån gång dagen därpå skulle ta en lång promenad själv, bara för att få vara ifred. Och ja, jag fick min promenad. Gråtande lämnade jag dom kvar där, och gick en bit bort från sjön, in i skogen. Där la jag mej helt enkelt ner i blåbärsriset. Bara låg där och lyssnade på musik och lät tårarna rinna, tills jag kände mej lugnare. Då tog jag min promenad.
När jag började gå kände jag tre saker:
Utmattning, jag hade en stark overklighetskänsla, och en fet huvudvärk.
Jag gick bort, följde en grusväg som jag gått många gånger förut. För varje steg kände jag hur jag blev lugnare, som att jag gick bort från ett negativt laddat ställe.
Efter en bit insåg jag att jag, trots att jag inte ville, var tvungen att vända. Om jag inte kom tillbaka snart skulle de kanske bli oroliga.
Så jag gick tillbaka, och ju närmare jag kom dem, desto jobbigare kändes det. Jag visste att när jag kom tillbaka skulle morsan vilja snacka, och jag orkade inte det. Och där fanns det inget sätt att fly.
Mycket riktigt, hon satte sej vid mej, för nära, och började fråga ut mej. Jag började med att säga att jag inte ville snacka, att jag inte orkade.
Men det hade absolut ingen verkan, efter en stund hade hon frågat ut mej, och jag var lika mycket vrak som jag var när jag gått därifrån senast.
Sen, vid åtta nån gång kom jag hem, snackade med min pojkvän i telefon (tyvärr blev det inte ens tio minuter, och jag saknar honom som fan redan =( )
Jag känner att jag försummar alla, J har ringt hit men jag har inte tid att träffa honom, jag har inte snackat med Måns, jag har fått flera brev som jag inte orkar svara på.

Jag orkar inte blogga mera, tar dagens låtar:
Mayhem- Funeral Fog, Lacuna Coil- Enjoy the Silence, Echoes of Eternity- Voices in a Dream, Tristania- Libre, Exilia- Stop Playing God

<3 till alla som laser!
/ Vikki

Dö, mumintroll, dö!

Jag vet att det var ett tag sen jag bloggade sist. Är man hemma och är sjuk så finns det inte mycket att skriva om…
Men nu är jag tillbaka för att dela med mej av diverse onödigheter från mitt liv. Tjoho!
I lördags lurade morsan iväg mej till Falun. Det var jäkligt kul att göra något annat än att bara hosta, äta och kolla på TV, det som jag till största del ägnat mej åt under min sjuk-vecka. Kul att få ha snygga kläder, sminka sej och vara ute och kolla på folk. Eftersom att det var dagen innan valet stod det politiker från olika partier och snackade om sitt och delade ut partigrejer. Socialdemokraterna delade ut röda rosor, kristdemokraterna ballonger.

Vi tänkte att vi skulle gå och kolla på ett konstmuseum, men det var nästan helt stängt. En del av det var öppet, och där ställdes diverse fotografier ut. Jag vill också kunna fotografera! Vissa bilder där var jättebra, andra rätt trista.
Efter att ha kollat runt gick vi vidare för att äta lunch. Till slut blev det en vegetarisk sallad som sanningen att säga inte var alltför prisvärd. Men jag var inte så hungrig, så egentligen gjorde det mej inte så mycket.
Vi kollade lite på kläder och annat också. Jag köpte två par torghandskar som jag blev akut förälskad i. Jag har velat ha torghandskar jättelänge, så jag blev grymt glad när jag hittade dem. Ett par naturfärgade/svartrandiga och ett par gröna blev det.
Tyvärr så var kassen riktigt skrikigt rosa, ”ta den här, den förstör min image!” sa jag till morsan och kände mej jävligt metal…
Ett linne, eller top, eller tshirt eller vad man nu vill kalla det för, hittade jag också, svart med vitt tryck föreställande slingrande blommor med spindelväv på. Grymt fint mönster ansåg jag och köpte en utan att prova den först. Sen när jag kom hem konstaterade jag att den satt rätt okej, och kände mej allmänt glad.

Igår var jag kusligt huslig. Större delen av dagen ägnade jag mej åt att städa mitt rum, vilket är en grym bedrift med tanke på hur hemskt det ser ut där annars. Jag är så otroligt kass på att hålla ordning…Först avlägsnade jag alla kläder och tvättade dem, sen dammsög jag, plockade i ordning, skakade mattor och vädrade, medan jag lyssnade på bra musik. Känner mej alltid grymt nöjd med mej själv när jag städat, för det blir sån otrolig skillnad! Egentligen är det mest att komma igång, att ta tag i något, som är jobbigt.
Men på en gång när jag var färdig blev jag rastlös, och bestämde mej för att baka något. Efter att ha konsulterat morsan och diverse kokböcker bestämde jag mej för att helt enkelt göra en sockerkaka. Det blev faktiskt riktigt gott, mycket bättre än jag hade trott, med tanke på min klena begåvning på matlagningsområdet. Jag är för slarvig och okoncentrerad, det är problemet.
Men, i alla fall, jag bakade min sockerkaka och allt var frid och fröjd.
Morsan tyckte att jag skulle fortsätta på det husliga spåret med att sy eller liknande ;)
Sen ägnade jag kvällen åt att oroa mej över valet. Jag sympatiserar mest med miljöpartiet och vänsterpartiet, så jag hoppades förstås att dessa två tillsammans med socialdemokraterna skulle få behålla makten.
Men inte då, visade det sej. Alliansen vann, och nu har vi mumintrollet Reinfeldt till stadsminister. *morr*
Då har vi lägre a-kassa och flera jävla kärnkraftverk att vänta oss, antar jag. Och ordningsbetyg! I och för sej skulle jag närmast ta det som en komplimang att få sänkt ordningsbetyg, men bara att ha ett, att få det så sent, känns rätt udda. Hoppas att de inte prioriterar det så högt och tar hand om annat skit först, och kanske glömmer det där med skolan?

Idag var det första dagen tillbaka i skolan, och det kändes väl rätt okej. Jag hade trott att det skulle vara värre, faktiskt.
Först på dagen hade vi musik, dom för ovanlighetens skull var riktigt kul, förutom att jag fick grym huvudvärk mot slutet av timmen.
I alla fall, temat var piano, och det är väl det inom ämnet jag känner mej mest hemma på. I alla fall, musikläraren våran visade mej hur han tyckte att jag skulle spela kompet, och jag fattade snabbt. Det var lätt, så det fixar sej lugnt. Resten av timmen satt jag och spelade en Evanescence-låt och var grymt rastlös.
Sedan var det bild, och då gjorde jag inget speciellt egentligen. Målade lite på skylten till skolfotograferingen, snackad med folk, lyssnade på musik.
Sen hade vi engelska och svenska, som var tråkigt både och. Engelskan var mördande trist, så enkel. Fan, jag kan det här, ge mej nån gymnasiekurs eller något! Grr vad trist det var. Jag gillar inte läraren vi har i engelska, F, heller. Jag har inte haft en bra engelsklärare sen sexan. I början av sjuan hade vi en helt nyutbildad, osäker kvinna vid namn R. Vi slösade bort en massa lektioner både o engelska och franska innan hon tog tag i något, och då skulle jag ändå snart flytta. Efter flytten hade jag bara i sjuan två gamla sura kärringar i engelska. I åttan har jag haft en rätt nyutbildad kvinna i 50årsåldern som kunde mindre engelska än jag. Och då kände jag mej såklart jävligt motiverad. Nu har vi ännu en nyutbildad kvinna, och jag tycker inte om henne heller.
Oj då, tillbaka till ämnet nu. Sen hade vi lunch, och det var pyttipanna i matan. Skitkul, tyckte jag, som då var hänvisad endast till grönsakerna. För att ta pyttipanna, äta potatisen och slänga köttet, det känns ju löjligt. Ingenting blir bättre av att djur slaktas och deras kött slängs, jämfört med att jag äter det.
Och grönsaker blir man ju så fascinerande mätt av! Speciellt om det enda ätbara på grönsaksbordet är ananas, woho!
Så jag lurade ner M&M till Livs för att köpa choklad. och när jag satt och åt den i godan ro, när ett tjejgäng i klassen kom ner och berättade att rektorn inte hade godkänt våran skylt till skolfotograferingen. Jaha, och hade hon tänkt att vi skulle hinna göra en ny på mindre än två timmar?
Så vi begav oss upp och klagade, gnällde och tjatade, och fick till sist vår vilja igenom.
Och jag vet inte hur klasskortet blev tillslut, men de som såg det sa att det blev bra.
Enskilda kort skulle tas också, och jag såg helt förjävlig ut på dom. Whatever.
I alla fall så fick jag dagens komplimang av nåt småfolk. Ytterst diskret utbytte de följande meningar:
”Är det där Vikki?”
”mm”
”usch”

Jag och min pojkvän verkar vara nåt slags anti- favvos hos allt småfolk. Jaja, inte mej emot, jag tycker att det är rätt underhållande ..*flin*

Dagen avslutades med franska som innebar glosor, en inlämningsuppgift och ett kapitel de jobbade med förra veckan som läxa. Så nu har jag något att göra imorn också!

Det är ju helt hemskt vad man saknar folk när man är hemma bara någon dag! Tänk vad jag kommer att dö när vi gåt ut nian..

Fan vad jag saknar folk över huvud taget…egentligen. Det värsta är att sakna folk som man inte vet om man någonsin kommer att träffa igen. Som Eva, min första och bästa ridlärare, all kärlek åt henne! Tänk om jag aldrig kommer att få träffa henne igen, vilken grov sorg.

Dagens låt: Back in the moment- Angelzoom

Det blev långt idag, men nu ska jag sluta svammla..
//Vikki

Restless

Dag 2 jag är hemma och är förkyld. Visst är det skönt att få sova hur länge man vill (12 timmar *flin*) och inte behöva göra ngt, visst. Men när man inte är jättesjuk, utan bara för sjuk för att vara i skolan, då känns det rätt dött.
Sen oroar jag mej för allt jag kommer vara tvungen att ta igen när jag kommer tillbaka, och jag saknar alla så mkt, framför allt min Malin och pojkvännen min. Som jag för övrigt vart tillsammans med i ett halvår imorn kväll, faan va kul att vara sjuk just då. Neej, det är det inte. Inte ett dugg.
Jag hade just tänkt att jag skulle ta och baka en kladdkaka, jävligt husligt av mej *flin*. Och vi hade alla ingredienser utom- vetemjöl. Hur löjligt känns inte det då?
Och kladdkaka som är så gott, jag var (och är) verkligen fett sugen på det. Morr…

I söndags, när jag gick hem till L från min farsas hem, och tillika mitt hem för större delen av mitt liv, kände jag att hösten är på väg.
En stark känsla av att vara tillbaka i mellanstadiet, på väg till skolan en dag som var ägnad åt friluftsliv.
Nu när jag ser tillbaka på mellanstadiet finns det mycket jag skulle vilja förändra. Jag önskar ibland att jag kunde krypa tillbaka dit, med min nuvarande personlighet, och visa dem allihop. Men det kan jag inte.
Man kan nog lugnt säg att jag vuxit som person sen dess. Just därför skulle jag vilja vara tillbaka i femman för att sätta de ”populära” tjejerna på plats. Moahahaha, jävlar ja.
Jag kan åtminstone glädjas åt att min värsta plågoande sen 2an, JW, i alla fall sist jag såg henne, vägde mer än vad man kan säga är varken snyggt eller hälsosamt.
Egentligen så fattar jag inte varför jag inte skolkade mer i mellanstadiet. Då stod ju inga betyg på spel, så vad var meningen med att vara på lektionerna?
Nu önskar jag att jag kunde skippa lektioner utan att sänka mina betyg.
Jo, i och för sej, jag skolkade från en hel massa dagar (de dagar vi hade idrott, för det mesta) och nästan alla idrottslektioner, men var jag i skolan så gick jag på alla lektioner, utom idrotten då.
Konstigt egentligen, att ingen sa till mej om idrotten, hade det varit i högstadiet så skulle jag ha fått ett IG.
Egentligen så var det väl ungefär en tredjedel av tjejerna i klassen som inte var med på idrotten, men ingen verkade bry sej alls. Men vi fanns väl inte för vår käre idrottslärare Anders, antar jag. För honom fanns bara de duktiga. De sportiga, de som tålde smärta.
Då ägnade jag mej åt tyst hat av Anders. Det skulle jag aldrig klara nu. Hade det varit nu skulle jag ha låtit honom märka det, big time.

Äh, slut på svammlet.

Dagens låtar: Restless- Within Temptation, Suicide by my side- Sinergy, Equilibrium- Tristania, No eternity- Blutengel, Digital decit- After Forever, 5 jahre- L´âme Imortelle, Can’t break me down- Exilia, Back in the moment- Angelzoom

Gasch, jag är kär i min musik <3<3
(jag är såklart jävligt metal i min.. ehrmf.. färgglada fleecetröja)

//Vikki

^^

Söta bilder

Naww, jag tycker att dom här är väldigt söta.

Vackert

Ville bara sticka emellan med flera vackra bilder..
/Vikki

Bättre humör!

Just nu mår jag rätt bra. I och för sej är det bara en tidsfråga innan ag kommer må dåligt, men nu mår jag bra.
För det första är det fredag imorn, och efter fredag kommer helg ^^
I eftermiddags har jag vart riktigt duktig, jag har lyckats med att räkna en del matte, skriva lite SO, tränat på att spela gitarr och piano, komponerat musik och kollat på Buffy.
Annars brukar mina eftermiddagar bara försvinna på något underligt sätt. Jag har aldrig lyckats fatta hur.

Sen har jag börjat knarka Nightwisgh litegranna igen! Det känns skitbra, för innan har alla deras låtar varit älskade men totalt sönderlyssnade. Jag har så lätt för att lyssna sönder något, jag vågar knappt ha mina favoritlåtar på mp3 längre.

Sen mår jag mera bra, för för ett tag sen skrev jag en del av en låttext som handlade om ilska. Den skickade jag, efter viss övertalning, till J, eftersom han ville skriva musik till den.
Jag brukar aldrig låta någon läsa det jag skrivit, det är för privat. Dessutom, tänk om de tycker att det är dåligt! Då skulle min värld gå under.
Men, han tyckte att det var bra, och jag får säga detsamma om musiken han skrivit till det. Nu har jag i och för sej mixtrat om en del, men ändå. Känns om ett stort framsteg att låta ngn läsa mina tankar.
(på tal just det, mod att våga låta någon läsa ens tankar, så kommer jag aldrig att bli lika modig som Berny, hon som skrivit Vingklippt Ängel. Jag är förälskad i hennes svarta saga, klarheten i allt det sjuka, skönheten i hennes blodigt värld. Jag har börjat läsa den igen nu, och den är lika bra denna gång. Slut på svammlet: gör dej själv en tjänst och läs den bara!)
Nu får jag väll säga tack och gonatt för denna gång!
/Vikki

Skivomslagslån

Ja, den första bilden känner man ju igen. Nightwish's album Once släppt 2004. Jag har läst nån intervju där dom snackade om att de var trötta på sin gamla stil på omslag, och hur nöjda det var med detta, och det känndes nytt och fräscht och såå dom.
Sen hittade jag den andra bilden, omslaget till Evanescences EP Evanescence släppt 1998. Dom var ju ganska lika, eller hur?
Dom har ju till och med samma frisyr.
Någon har lika kass fantasi som jag!
Fast jag får ju medge att Nw's är fett mkt snyggare..

Depp

Tänk om det kunde gå en enda jävla kväll utan att man satt och grinade ögonen ur sej. Tänk om man skulle kunna vara lugn någon gång.
Grr, jag vill ha ngt slags humörutjämnende medel...
Jag orkar inte vara i skolan och fixa betyg och lär mej en massa onödigt skit. Jag vill få vara ifred och ta det lugnt och slippa må dåligt.
Men det går ju inte.
Ingenting går.
Jag vill inte leva det här livet..

Mera framtidsångest

Jag vill inte. Det enda program jag kan tänka mej att gå finns i Hofors, det enda ställe jag inte vill gå.
Jag vill börja om någon annanstans, där ingen känner mej, och ingen har några förutfattade meningar om vem jag är. Jag vill skapa en ny roll för mej att spela.
OCH DET ÄR JU JUST DET SOM INTE GÅR!
Jag kanske skulle gå något helt annat, bara för att slippa gå i Hofors.
Jag vill utvecklas, jag vill inte spela just denna roll i fyra år till.
Jag vill hitta mej själv.
Jag kanske skulle försöka IG i svenska eller matte? Då får jag gå IV först ^^
Jag vill inte leva mitt liv.
(Jag vet att det finns någon jag borde ringa upp, men jag kan inte. Förlåt.)
VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE!!

Framtidsångest

Usch. Nu är det bara nian kvar, sen bryts alla mina mönster. Jag vill inte tänka på framtiden, det är otäckt. Jag vill inte gå något av programmen för gymnasiet, jag vill inte ha något jobb som finns.
Jag antar att jag kommer att gå sam, men jag vet ju inte. Gör ag det så kommer jag att gå i Hofors, och det vill jag inte! Det är ju det sista jag vill, att bli kvar här i Hofors. Men allt hatar mej, och livet hatar mej, och jag hatar mej själv.
Jag måste vara sjuk i huvudet, jag vill få åka buss. Alltså mer än de futtiga minuterna mellan mitt nuvarande hem och skolan. Och det blir ju cirka två busshållplatser längre om jag ska gå på gymnasiet i Hofors. Gigantisk förändring.
Allt känns bara hopplöst, och jag vill inte. Jag vill inte leva mitt liv, jag vill inte leva något liv. Allt är bara meningslöst ändå.
Jag skulle kunna gå estet, bara för att slippa gå i Hofors. Men jag vågar inte gå estet. Jag måste vara världens fegaste människa.

Sen blir jag så otrloigt störd på Sandra, som hela tiden säger att hon ”får damp och ADHD och allt sånt där”
Ett, du kan inte ha både ADHD och damp, för ADHD är en del av damp. Två, du kan inte få det, det är något man föds med. Tre, det är för fan inga jävla skällsord! Jag vet att jag själv använder damp som skällsord, men jag försöker faktiskt sluta med det, eftersom jag hatar mej själv för att jag gör det.
Jag är rädd för allt och vill bara försvinna. Kan inte någon bara slå mej i huvudet med något hårt?

Naturbilder

Har kommit fram till att naturen är väldigt fin ibland, och tagit hem en massa bilder. Återkommer med flera sen.. // Vikki