Jag bloggar hat.

Hat.
Ja, nu tänker jag dissa tjejen som jag kallar Sandra. Idag hade vi två lektioner där vi hade chansen att diskutera och debattera, och hon tog varenda chans att tycka annorlunda än mej. Bara för att liksom vara anti mej. *Morr* I a f, sista lektionen sa hon något i stil med att hon tyckte att det var dålig stil om man hela tiden sa emot den som hade pratat innan (och hon syftade inte alls på mej, nejnej...). Ingen respekt, ungefär. Nähä, vad hade inte hon gjort hea dagen mot mej då? Åhh, jag kan inte låta bli att irritera ihjäl mej på henne. Och så verkar hon vara beroende av att dissa min pokvän. Dööööö!!
Och jag har en massa arga ord i huvudet som aldrig kan få komma ut.
En annan grej, det är slut mellan min morsa och hennes pojkvän, G, som hon vart tillsammans med i ungefär ett år. Det känns väldigt underligt, jag är mera van att han är här, än att han inte är det.
När G har vart här har jag bara dragit mej undan efter kvällsmaten, suttit på mitt rum och skrivit på datorn eller snackat i telefon. Det går inte att snacka med honom alls, för han bryr sej inte alls om vad jag säger, har ingen som helst respekt för mej.
Hur många gånger som helst har jag fått riktiga utbrott, så jag har försökt att hålla mej undan. Men jaa, det är svårt att hålla se undan någon som så gott som bor i ens hus. Resultatet blev att jag ser mitt rum som ett gömställe, och resten av huset ger mej torgskräck XD
I a f, när han stack. Det började med att morsan berättade för mej att de sett en utfrågning med Lars Ohly, och att han snackat om att han ville avskaffa betyg.
Jag har min egen plan om hur man borde utforma skolan (som jag faktiskt är smått stolt över, framför allt med tanke på att jag inte är så kreativ sv mej), som går ut på extrem individualisering. Jag var på väg att börja berätta, när jag blev avbruten av G, som sa att det inte gick att ända skolan, för sammhället har inte råd med ngt mer än en "förvaring" av unga. Jag blev sur och påpekade att jag inte hade fått prata till punkt ens en gång (knappt ens till ett mellanslag förresten) och fick svaret "Ja, men säg det du tänkte säga om det nu var så jävla viktigt!" Jag störtade ut ur rummet, gick in på mitt rum och lyssnade på death metal på hög volym.
Efter en stund kom morsan in och berättade vad som hänt. Hon hade skällt ut honom, han hade tyckt att det inte var så farligt att han avbrutit mej: han trodde inte att jag kunde ha några åsikter som jag kunde debattera för(!!!!!!!!!!!!!!! Så jävla mycket som jag tänker så vore det underligt om jag inte kom på ngt vettigt ngn gång), hon hade sagt att det hade jag visst haft, om han bara hade gett mej chansen, och krävt att han skulle be mej om ursäkt. Det hade han vägrat och stuckit. Ungefär så.
Och jag vet inte alls hur det kommer att bli nu. Det känns fan läskigt.
Annars så känner jag mej allmänt övergiven och deppig. Sück.
Äh, slut på gnället och gonatt.